Vi va alla samlade tillbringade underbara tider tillsammans hade kul, skämta, bråka och fördärvade. Alla va vi tillsammans mot de andra tjafsade med lärare, rasister, fiender, svikare, skvallrare, idioter kan räkna upp hur många som helst men ändå var vi alla ETT. Med tiden försvann allt. Alla vi växte upp tänkte på våra framtider.

Kommer ihåg dom tiderna då vi alla va samlade satt o lyssna på musik, sola utanför skolan, så fort nått nytt hände va vi alla intresserade nyfikna se vad som händer antingen var någon inblandad eller inte. Så fort någon va emot en av oss så va vi alla emot den personen tills han slocknade och gick sin väg. Vi delade vår glädje ihop, släppte våra tårar tillsammans, delade våra svaga och starka sidor tillsammans och vi va alla ett.

Men nu med tiden försvinner den ena efter den andra. Varje månad gifter den ena efter den andra sig och går sin väg. Vi blir mindre o mindre till sist är de bara jag kvar verkar det som. för har absolut inga planer på den framtiden de valt…

Vi har slocknat det är som ett stort pussel och varje pusselbit försvinner till sist är de inga bitar kvar förutom en och då går det inte att bygga upp de gamla vanliga. De gamla tiderna då hela pysslet va ett stort spel som byggdes upp och nu gått sönder och försvinner med vinden… det ända man har kvar nu är minnena av de stunder man hade tillsammans.. De tider som påminner om de roliga som får en att må bra. De minnen har man kvar som ett bagage i resten av livet glömmer aldrig de tider vi haft tillsammans..

Livet går vidare… God Natt ya habayeb...